Efter att vi hade pratat en stund berättade Gustav hur de övriga partierna svikit honom. Han förklarade att han alltid tidigare varit Socialdemokrat, men att han idag svär över dem varje morgon då han kliver upp ur sängen.
När vi började samtala om pensionen och hans ekonomiska vardag suckade han djupt. Sedan förklarade han att redan på Ingvar Carlssons tid börjades det att sparas in på pensionärerna. – Vi blev lovade att få tillbaka dessa pengar men det fick vi aldrig, sa Gustav och talade om att han fått 800 kr mindre varje månad sedan dess. – Jag har tre enkronor i portmonären och pensionen kommer inte förrens om två veckor, sa han och jag kände hur hans berättalse rörde mig i hjärtat.
De äldre har ofta växt upp i en annan anda. ”Var tacksam för det lilla du får-mentaliteten” , och de klagar gärna inte. Detta är givetvis för våra politiker nöjsamt, då de näst intill slipper försvara den psykiska vanvård de faktist sysslar med. Allt kostar ju faktist pengar. Matvaror, hyra, bensin, kläder med mera.
Under telefonsamtalet bestämde vi oss för att inte beklaga oss allt för mycket utan att istället blicka framåt. På framtiden. – Sverigedemokraterna i riksdagen år 2010, sa Gustav med en förhoppningsfull röst och bad mig att skicka hem inbetalningskort för medlemskap.
Efter 1½ timmes samtal la vi på, och jag satt förbannad och besviken kvar på min stol. Hur kan våra politiker ha mage att spara in på pensionärerna? Detta är ett högst oanständigt, och det förmedlar en känsla av att de äldre är lydigt valboskap som oavsett vad…röstar på samma parti varje år. När jag hörde Gustavs berättelse skapades nästan en känsla av förrakt inom mig, och det går inte att begripa hur man inte kan låta de som byggt Sverige och välfärden, också få ta del av den.
Låt oss därför sträva för ett Sverige präglat av trygghet, inte minst för pensionärerna.
