Det finns vinster i att stödja kärnfamiljen

För ett barn i ett skilsmässoland som Sverige är ofta vardagen fylld av rädsla, ilska och sorg. Den här bloggen är tänkt att ta upp exempel på hur ett barns situation kan se ut och vilka känslor som kan uppstå.

Som vi alla vet är skilsmässor väldigt vanligt i Sverige idag. Det är nästan så att man lätt höjer på ögonbrynen av häpnad då man träffar någon som lever i en kärnfamilj. Jag skulle tro att splittrade familjer är det vanligaste levnadsformen idag. Splittrade kärnfamiljer där mamma och pappa skaffar nya partners som ofta får benämningar som ”plastmamma”, ”styvmamma” och ”gummimamma”. De ”nya föräldrarnas” barn blir ofta ”plastbror”, ”styvsyster” o.sv. Detta skapar ofta förvirring och osäkerhet för ett barn då de i början får träffa sina nya familjemedlemmar. Funderingar om vad man skall kalla varrandra och vilken slags relation man ska ha med den ”nya familjen”. Rivalitet mot föräldrarnas nya partners skapas lätt och rädsla att styvföräldern ska ta mamma och pappa för sig själv. Detta tär ofta hårt på psyktet och skapar ansträngd och konstig miljö. Det är heller aldrig garanterat att de nya styvföräldrarna tar till sig ett främmande barn. Alla ser faktist inte ett främmande barn som ett ”bonusbarn”.

En skilsmässa är ett kolossalt trauma för alla parter i familjen. Inte minst för barnen som alltid bott med sin mor och far och inte har någon aning om hur framtiden kommer att se ut. Vad skall nu hända? En kraftig livsomställning uppstår med både frågor och funderingar. Funderingar om vart man skall bo, varför mamma och pappa skall skiljas och om det möjligtvis kan vara ens eget fel att det blivit såhär? Barnet känner ofta rädsla, sorg och inte minst riktad ilska mot den förälder som bär största ansvaret för skilsmässan. När föräldrarna bor på varsitt håll börjar ofta en maktkamp om barnet. En maktkamp som grundar sig i det hat föräldrarna ofta har mot varandra efter en skilsmässa. Barnet kan användas både som ett slagträ för den ene att komma åt den andre på olika vis, och som en verktyg som används mellan föräldrarna då båda vill visa sig vara den bättre än den andra. Följerna av detta blir automatiskt så att barnet kommer emellan och känner skuld. Livet ser plötligt annorlunda ut och känslan av att vara en handelsvara är oerhört jobbig att leva med. Att ständigt tycka synd om den förälder som barnet inte tillbringar lika mycket tid hos är ofta väldigt vanlig. Barnet känner ansvar för att tillgodose båda föräldrarna med en lika stor del av sig själv. Helst av allt vill barnet dela sig i två delar så att båda föräldrarna får tillbringa all tid med barnet. Sedan kommer dilemmat över storhelgerna jul och midsommar förstås. Föräldrarna undrar vart barnet vill fira jul. Det blir naturligtvis nästan omöjligt för barnet att välja. Givetvis vill man spendera jul med båda föräldrarna och åter igen kommer barnet emellan. ”Om jag firar jul hos mamma blir pappa ledsen och om jag firar jul med pappa blir mamma ledsen”.

                                                                                                                         

 När barnet blir äldre och en mer passande epitet är ”tonåring”, uppstår andra problem som lätt kan få allvarliga följder. Bråk och tjafs inom familjer hör ju, som vi alla vet, inte till ovanligheten. Bråk om vanliga vardagssaker som att städa rummet, hjälpa till med disken, hänga upp handuken efter duschen och att kliva upp på morgonen. Detta kan lätt sluta i ett vredesutbrott hos föräldrar. Ett vredesutbrott som denne sedan ångrar djupt och med hjälp av pengar och materiella ting sedan ber om förlåtelse. När detta utvecklats till en vana vet tonåringen exakt hur denne skall uppträda och bete sig för att få just den där tröjan eller cykeln. Ingen förälder vill ju vara en dålig förälder så detta kan hejdlöst fortsätta utan några följder. Detta kan också om inte i början, i ett senare skede, utvecklas till ett manipulativt betende för tonåringen. Speciellt då denne börjar med ett destruktivt liv med att t.ex börja konsumera alkohol eller droger.

Vad kan man då göra för att undvika att barnen blir utsatta och kommer emellan föräldrarna i en skilsmässa? Vad kan man göra för att inte barnen skall behöva känna skuld, förvirring sorg, sämre självförtroende, magont och rastlöshet? Vad kan vi egentligen göra för att dessa traumatiska livserfarenheter inte skall utvecklas till någonting negativt hos ett barn som sätter en prägel livet ut? Problemet är stort och frågorna är många.

En sak jag ändå tror på är att attityden måste förändras till familjen och äktenskapet för att få upp statusen och orken för denna enhet att kunna hålla ihop. Samhällsmiljön bör vara positivt uppmuntrande till familjer som håller fast till varandra trots livskriser och dylikt därför att det tjänar både enskilda och samhället på i längden.

Med denna blogg fördömer jag inte skilsmässor, utan är fullt medveten om att dessa måste finnas. Men jag anser att barnen måste värnas och att familjer som har det jobbigt skall kunna känna en motivering att kämpa för sin familj.