Fakta är ingenting för Gävlepolitiker

Motioner angående ett mångkulturellt bokslut har lagts i kommunfullmäktige runt om i landet. Den här gången var det Gävles tur. Inte helt chockerande blev motionen avslagen. Givetvis med samma upprepade papegoj-klyschor som alltid. Det var argument som att detta skulle vara att räkna människor i värde och att det t om skulle vara praktiskt omöjligt att räkna på kostnaderna.

Politikerna verkar tro att de kan smita från det stora utanförskap de skapat under 30 år. Rädslan att avslöja kostnaderna för medborgarna är anmärkningsvärd då de likt ormar försöker slingra sig ur situationen. Det pratas alltid om att invandrare är tillgångar för välfärden och att Sverige skulle sjunka till botten utan denna extrema massinvandring. Den person som trots detta är kritisk till dagens invandringspolitik, ligger på en riktigt låg moralisk nivå och blir bildligt talat knäppt på fingrarna tills denne håller tyst.

I stället för att ge medborgarna konkret fakta så att vi kan skapa en öppen samhällsdebatt i frågan, verkar makthavarna hellre vilja låta oss spekulera. Då kan vi ju aldrig vara riktigt säkra och politikerna kommer per automatik undan sitt svek.

Då att spekulera är det enda vi i nutid kan göra, har Sverigedemokratisk Ungdom i Gävle valt att starta en kampanj i frågan. Eftersom de lokala politikerna hellre vill att medborgarna gissar sig till kostnaderna, så låt gå då.. Vi har på vår hemsida www.sverigedemokraterna.se/gavle uppmanat alla Gävles invånare att ringa, SMS:a eller maila in till oss hur mycket de tror att mångkulturen kostar per år. Det skall bli riktigt intressant.

I tävlan om det kravlösa Sverige

I Sverige och bland etablissemangets politiker anses det ofta som främmande att människor som avser att flytta till vårt land ska anpassa sig till de normer, värderingar, kultur, språk och lagar som vi har idag. Det har tydligt getts ett sken av att detta skulle vara någonting alldeles galet. Man kan märkbart känna av en rädsla i samhällsdebatten över att uppfattas som “fientlig” mot de som tar sig hit. Tanken att man kanske skulle ställa lite krav är en farlig föreställning och diskussionerna kring ämnet kan jämföras med en balansgång på en tunn sytråd. Istället för att visa civilkurage och verklighetsförankring tävlar partierna intensivt i kravlöshet då detta uppfattas som människovänligt och tillmötesgående. Ju mer kravlöshet, desto mer mänskligt.

Argumenten man hör om detta är oftast ohållbara men eftersom alla partier håller varandra om ryggen i denna fråga så behöver inte argumenten vara speciellt stryktåliga. Man får ofta höra politiker som framför s k “känsloargumentation”, där svensken som förespråkar assimilering utmålas som ond och förståelselös. Slutsumman av detta blir att man slipper ta tag i problematiken som uppstår då alla talar olika språk, har olika normer och värderingar, olika syn på vad som är rätt och fel, olika syn på kvinnan och på jämställdhet.
Jag blev igår medtvingad av en kompis på ett ’Au pair möte’ då min väninna planerar att åka till USA i ett år som barnskötare. Jag följde med för att vara snäll men upptäckte när jag var där att sammankomsten var rätt så intressant. Föreläsaren berättade om hur viktigt det var att ta till sig de amerikanska lagarna, värderingarna och kulturen och bli medveten om dessa när man flyttade till landet. Annars kunde det lätt uppstå konstiga vardagskonflikter och komplikationer som man inte hade räknat med. Ingen av de ca 30 ungdomarna i salen protesterade med argument i stil med att USA skulle vara främlingsfientligt eller odemokratiskt för det. Snarare tvärtom - alla såg förväntansfulla och glada ut för att få ta del av och anpassa sig till landet.

Jag tror att det är viktigt att man medvetandegör för nya invånare att ett medborgarskap inte endast innehåller rättigheter, utan även skyldigheter. Detta tror jag alla vinner på i längden i strävan mot ett sverigedemokratiskt och folkligt Sverige. I den visionen finns inte det utanförskap och den segregation som blivit vardag idag. Där känner sig alla stolta över att vara med i en samhällsgemenskap där det inte anses fult att bli och att vara svensk.

Han har bara tre kronor kvar

Idag satte jag mig med Sd Gävles register över prenumeranter på sd-kuriren och tänkte ringa och höra om det fanns något intresse från någon av dessa att inhysa medlemskap i partiet. Jag ringde en äldre herre vid namn Gustav som är bosatt i Söderhamn vilket är en ort ett par mil från Gävle. Hans tonläge blev genast glatt när jag sa att jag ringde från Sverigedemokraterna och han menade att han alltid blev lika glad när vi hörde av oss. Att sitta ensam i en liten stuga utan någon som bryr sig är inte så roligt, sa han med en lägre klang.

Efter att vi hade pratat en stund berättade Gustav hur de övriga partierna svikit honom. Han förklarade att han alltid tidigare varit Socialdemokrat, men att han idag svär över dem varje morgon då han kliver upp ur sängen.

När vi började samtala om pensionen och hans ekonomiska vardag suckade han djupt. Sedan förklarade han att redan på Ingvar Carlssons tid börjades det att sparas in på pensionärerna. - Vi blev lovade att få tillbaka dessa pengar men det fick vi aldrig, sa Gustav och talade om att han fått 800 kr mindre varje månad sedan dess. - Jag har tre enkronor i portmonären och pensionen kommer inte förrens om två veckor, sa han och jag kände hur hans berättalse rörde mig i hjärtat.

De äldre har ofta växt upp i en annan anda. “Var tacksam för det lilla du får-mentaliteten” , och de klagar gärna inte. Detta är givetvis för våra politiker nöjsamt, då de näst intill slipper försvara den psykiska vanvård de faktist sysslar med. Allt kostar ju faktist pengar. Matvaror, hyra, bensin, kläder med mera.

Under telefonsamtalet bestämde vi oss för att inte beklaga oss allt för mycket utan att istället blicka framåt. På framtiden. - Sverigedemokraterna i riksdagen år 2010, sa Gustav med en förhoppningsfull röst och bad mig att skicka hem inbetalningskort för medlemskap.
Efter 1½ timmes samtal la vi på, och jag satt förbannad och besviken kvar på min stol. Hur kan våra politiker ha mage att spara in på pensionärerna? Detta är ett högst oanständigt, och det förmedlar en känsla av att de äldre är lydigt valboskap som oavsett vad…röstar på samma parti varje år. När jag hörde Gustavs berättelse skapades nästan en känsla av förrakt inom mig, och det går inte att begripa hur man inte kan låta de som byggt Sverige och välfärden, också få ta del av den.

Låt oss därför sträva för ett Sverige präglat av trygghet, inte minst för pensionärerna.

Med vem vill ni samtala Niklas Wykman?

“Jag älskar SWE”, så kallar Moderata Ungdomsförbundet sin nya kampanj som skall handla om integration. Måttot är, “Jag älskar mitt land så mycket att jag vill dela det med alla.” Det skrivs rysligt fint om hur underbar samhällsgemenskapen skulle bli om alla fick sin egen epitet, “turk-svensk, afro-svensk, homo-svensk, jude-svensk, blatte-svensk, dansk-svensk och småstads-svensk”. Att enbart bli svensk bestrider MUF kraftigt, de förmådde inte ens av att döpa kampanjen till “Jag älskar Sverige” eftersom det inte ansågs var tillräckligt internationellt.

Tankegångarna i kampanjen utgår från att Sveriges ekonomi skall stärkas eftersom invandrarnas kunskaper och idéer på arbetsmarknaden är livsavgörande för om Sverige ska gå framåt i utvecklingen eller om vi ska slungas århundranden tillbaka i tiden. Enligt MUF:s propaganda antyds det därmed att arbetslösheten beror på svenskarnas ovilja och okunskap till att arbeta. Att spotta på de redan inbodda arbetslösa gör MUF därför gärna i det man blottat tanken bakom kampanjen: vi byter ut befolkningen och visar de lata svenskarna att det faktist visst finns jobb. Efter första steget innanför sveriges gränser kan man kalla sig svensk, (självklart med en valfri epitet framför).

En annan beståndsdel i kampanjen är att Sverige nu är ett rikt land p.ga invandraringen. Kampanjen indikerar att om invandringen skulle upphöra så skulle Sverige i stort sett återgå till medeltiden både fysiskt och mentalt. Den hållning man visar inom MUF är både arrogant och oförskämd mot den svenska befolkningen. “Ingen välfärd utan invandring”, skrivs det och jag beklagar. De låter kampanjen påskina att svenskarna stod där, likt dregglandes zombies och tittade på när invandrare byggde välfärden med tillhörande trygghetssystem. MUF:s bild av hur allt gått till håller jag inte med om. Vad jag förstått så klarade sig Sverige tämligen finfint runt 70-talet och dess förinnan denna synnerligen hysteriska massinvandring sattes igång.

Jag går ofta och grunnar över när dessa uttjatade papegoj-lögner skall upphöra. Kommer MUF och alla andra ungdomsförbund någonsin förstå att det helt enkelt är omöjligt att bibehålla välfärd och trygghetssystem i Sverige när man samtidigt skall ta in denna kaotiska mängd invandrare? Ska vi verkligen behöva sätta oss på huk, och långsamt med bebisspråk försöka förklara att man inte både kan äta kakan och samtidigt ha den kvar?

MUF ordförande Niklas Wykman skriver i sin blogg att “Nu visar vi att vi är den mest relevanta samtalspartnern kring integration, Sverige och svenskhet.” Detta trots att de bara för någon vecka sedan vägrade ta debatten med Sverigedemokratisk Ungdom i frågan. Så villka ska ni egentligen samtala med, Niklas Wykman? Handlar detta samtal enbart om en monolog eller är det dags att föra en verbal dialog med en reell meningsmotståndare? Ta debatten med Sverigedemokratisk Ungdom.

Vems fel är egentligen detta lidande?

Under flera veckors tid har vi i medierna kunnat följa Enayatulla Adel och hans utvisningsbeslut. Det har skrivits spaltmeter i tidningarna som till stor del endast är en ren känsloanstormning med väldigt liten del information.

I och med detta kan man frångå att upplysa folket kring de faktiska förhållanden som är. I dag framstår Migrationsverket som en svekfull och ondskefull myndighet.

I brist på egentliga fakta i detta högst omtalade fall ringde jag personligen till Migrationsverket och frågade vad som låg bakom detta och varför en sådan hysteri slagits igång på grund av utvisningen.

Tjänstemannen jag fick tala med lät glad när jag ringde och berättade att de fått motta väldigt många samtal och brev under den senaste tiden. Hon meddelade att det specifika ärendet behandlats precis enligt de lagar och regler som finns och att Migrationsverket själva blir utmålade till syndabockar då de har tystnadsplikt och inte kan uttala sig mycket i de enskilda asylfallen.

Det många troligen inte tänker på är att det är politikernas beslut som skapat detta ”överklagningssystem”. Människor tillåts överklaga både till migrationsdomstolen och till migrationsöverdomstolen efter att Migrationsverket tagit ett utvisningsbeslut. Det är politikernas fel att människor som kommer hit hinner rota sig i landet innan de efter flera år får ett slutgiltigt beslut om utvisning. I dag när människor kan överklaga och överklaga skapas det förhoppning och asylsökande som går i förväntan kan reagera kraftigt när dessa inte infrias. När utvisningsbeslutet till slut kommer gråter politikerna ut via media, då de inte verkar förstå att de själva har vållat detta otroliga lidande.

Det har piskats upp en upprorsstämning de senaste veckorna och man kan fundera över syftet. De lokala riksdagsledamöterna har alla hycklat i denna fråga då både den nuvarande och förra regeringen inte gjort något för att förändra situationen. Den ilska som i tidningarna riktas mot avvisningsbeslutet är därför missledande då Migrationsverket blir fel måltavla. Det är politikerna som fattat beslut om lagarna i en redan kaosartad invandringspolitik.

En tydlighet i frågan gör att människor slipper att gå med förväntningar som slutar i elände. För att det här inte ska uppstå igen vill Sverigedemokraterna tillsätta resurser som gör att handläggningstiden minskar och att människor som uppfyller asylskälen enligt FN:s Genevekonvetion ska få stanna tillfälligt. I dag tänjer vi i Sverige på den gränsen vilket sänt signaler ut i världen att alla får stanna i Sverige oavsett om asylkraven är uppfyllda eller inte. Vi vill hjälpa flyktingar under den tid som skydd behövs för att sedan hjälpa dem att åter kunna etablera sig i sitt hemland. Genom att begränsa oss att enbart hjälpa de som uppfyller asylkraven minskar vi den okontrollerade invandringen som vi i dag ser stora konsekvenser av i Sverige.

Genom en kontrollerad invandringspolitik kan vi återfå förtroendet hos folket för en flyktingpolitik som enbart vänder sig till verkliga flyktingar.

Skall vi satsa på kärnverksamhet eller lyx?

Gävle kommun ligger på ett budgetunderskott på 21 miljoner kronor. Detta anser givetvis socialmänden är obekvämt och därav kommer lösningen på detta: GBC (Gävles Beroendecenter), skall läggas ned.. GBC där människor går och får varierade former av insatser för att tillfriskna från exempelvis alkoholism, drogmissbruk eller spelberoende och där anhöriga som exempelvis familj och  vänner också kan få stöd och hjälp. GBC är ett ställe som är livsviktigt för människor som ligger på samhällets botten. Detta för att de skall kunna resa sig och återgå till ett friskt och sunt liv.

Ungdomar mellan 15-25 år kommer nu i stället att hänvisas till Kompassen där de kan få hjälp med sina missbruksproblem. Men vad händer med de övriga? Jo, de slungas in på hälsocentralerna där de tydligen skall få hjälp. Anna Rydbäck, som är en av beroedemottagningens fem sjuksköterskor har fått ta emot samtal från läkare som frågar hur de ska behandla patienterna. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns för dem att få ta över ansvaret för människor med problem de i själva verket inte har kunskap om. Detta bekräftar också Kjell Norman, som är en av landstingets divisionschefer i arbetarbladet den 31 januari.
- Att vi ska sköta avvecklingen på ett klokt sätt tror jag både vi och Gävle kommun är överens om, men vi kan inte lova någonting när det gäller just kompetensen.
För mig går det inte att begripa hur socialnämnden kunnat fatta detta beslut. Socialdemokraterna med sina trogna följeslagare v och mp, slutar aldrig att trampa på de människor de påstår sig kämpa för.

Kanske finns det viktigare saker att lägga skattebetalarnas pengar på? Exempelvis hade etablissemanget stora visioner om att lägga mångmiljonbelopp på ett nytt stadsbibliotek. Detta i samband med att de bestämde att Gävle skulle kandidera till Europas kulturhuvudstad 2014. Jag vågar inte ens tänka på vad det kommer att kosta ända fram till år 2014. Vi kan ju klart och tydligen se att våra kära kommunpolitiker hellre satsar på lyx än på kärnverksamhet, som i detta fall vård.

Personligen anser jag att detta inte bara handlar om kroniskt intellektuellt idisslande. Utan även om att medvetet trampa på sina medmänniskor. Vem vet.. Kanske har de haft makten för länge, för girigheten har bevisligen stigit dem över huvudet.

Är det skillnad på våld och våld?

“Maskerade unga vänsterextremister började under eftermiddagen samlas i Salem. Vid 16.30 sköts en raket in i skolan och vid en skola kastade extremisterna sten mot polisen.”

Så inleds artikeln man kan läsa i DN idag. Jag läser i artikeln om kaos i Salem och hur våldsmän av den röda faktorn idag tänder eld på papperskorgar, hindrar brandmän från att få göra sitt jobb, hur man skjuter in raketer i en skola och hur salems kommunalråd Lennart Kaldrén (m), liknar händelserna med att det är “som att jaga en stadsgerilla.” Han säger sig jämföra den första raketsignalen med ett slagsfält som öppnas. De maskerade terroristerna blev välkomnade i form av att erhålla tillåtelse att demonstrera, och en hel stad blev därav satt i skräck.

Visserligen förvånas jag aldrig när det gäller vänsterextremism och vänstervåld. Men känslan av frustration sticker i hela kroppen likt en arm kan göra när den somnat. Varför behandlas inte AFA och liknande attentatsgrupper som vad de egentligen är? Våldsverkare skall sitta bakom lås och bom, inte springa runt och sätta fruktan i en hel stad och dess invånare. För när medborgarna i Salem t.om blir tvunga att hålla sig innomhus i rädsla att bli misshandlade är någonting på tok med demokratin.

Detta påminner mig om en artikel publicerad på Ung Vänsters hemsida den 9 november där man kunde läsa ett uttalande från Ida Gabrielsson som är orförande för ungdomsförbundet:

“Våldet från de högerextrema tas inte på tillräckligt stort allvar och vi möts tyvärr ofta av nonchalans och axelryckningar när vi påpekar dess konsekvenser. Förutom att det är mycket obehagligt för enskilda personer som blir trakasserade och förföljda, så är det ett hot mot demokratin när man genom våld vill tysta oss antirasister som kämpar för människovärde“

SSU och Ung Vänster skrev dessutom i ett brev till justisieminister Beatrice Ask där det b.la stod:

“Det nazistiska våldet är ett allvarligt hot och övergrepp mot det demokratiska samhället. Därför är det allvarligt att reaktionerna från rättsväsendet har uteblivit. Den borgerliga regeringen och justitieminister Beatrice Ask måste ta händelserna på största allvar och prioritera bekämpningen av hatbrott utfört av nazistiska organisationer. Annars riskerar tystnad att leda till en normalisering av våld och trakasserier med rasistiska motiv. I förlängningen är det ett hot mot alla människor som vill leva i frihet från våld och rasism.“
Detta innan de begär att Justisieminister Beatrice Ask skall ta fram en handlingsplan mot det högerextrema våldet.

Visst är det så att olika partier och dess företrädare utsätts för extremistiskt hot och våld, det kan jag personligen som Sverigedemokrat skriva under på. Sverigedemokraterna är ett extremt hotat parti som har företrädare som fått ta emot många politiska övergrepp. Denna brutalitet är riktat från både höger och vänsterextremister.

Givetvis skall extremistisk våld motarbetas. Därför välkommnar jag SSU:s och Ung Vänsters:s idé om en handlingsplan emot det högerextrema våldet. Frågan är bara varför dem enbart vill ha en handlingplan mot den högerextrema aggresiviteten? Vänsterextrema grupper är minst lika våldsamma och jag tycker att SSU och Ung Vänster genast skall sluta upp att romantisera vänsterebellerna. Om man är en förespråkare för demokrati ser jag det som naturligt att man vill bekämpa våldet, även om man själv inte är utsatt för det. Detta får mig att fundera lite extra runt SSU och Ung Vänsters demokratisyn. För demokratin blev ju genast hotad när dem själva kände sig hotade. Men när Sverigedemokraternas företrädare, unga som gamla, fått ta emot våld och hotelser har det knappast vidrört SSU och Ung Vänster.

Jag frågar mig också vad det egentligen är för skillnad på våld och våld? Då extremvänsterns våldsövergrepp gått så långt som de gjort, borde en handlingsplan mot detta varit framtagen för längesedan, och om en sådan nu skall framtas, så ser jag som en självklarhet att den riktar sig mot extremism ur båda falangerna. Demokratin är hotad så länge det förekommer riktat våld, oavsett om det ursprunglingsvis är höger eller vänsterextrema övergrepp. Så jag vänder mig nu till SSU och Ung Vänster och beklagar, men demokratin gäller även Sverigedemokraterna.

Det finns vinster i att stödja kärnfamiljen

För ett barn i ett skilsmässoland som Sverige är ofta vardagen fylld av rädsla, ilska och sorg. Den här bloggen är tänkt att ta upp exempel på hur ett barns situation kan se ut och vilka känslor som kan uppstå.

Som vi alla vet är skilsmässor väldigt vanligt i Sverige idag. Det är nästan så att man lätt höjer på ögonbrynen av häpnad då man träffar någon som lever i en kärnfamilj. Jag skulle tro att splittrade familjer är det vanligaste levnadsformen idag. Splittrade kärnfamiljer där mamma och pappa skaffar nya partners som ofta får benämningar som “plastmamma”, “styvmamma” och “gummimamma”. De “nya föräldrarnas” barn blir ofta “plastbror”, “styvsyster” o.sv. Detta skapar ofta förvirring och osäkerhet för ett barn då de i början får träffa sina nya familjemedlemmar. Funderingar om vad man skall kalla varrandra och vilken slags relation man ska ha med den “nya familjen”. Rivalitet mot föräldrarnas nya partners skapas lätt och rädsla att styvföräldern ska ta mamma och pappa för sig själv. Detta tär ofta hårt på psyktet och skapar ansträngd och konstig miljö. Det är heller aldrig garanterat att de nya styvföräldrarna tar till sig ett främmande barn. Alla ser faktist inte ett främmande barn som ett “bonusbarn”.

En skilsmässa är ett kolossalt trauma för alla parter i familjen. Inte minst för barnen som alltid bott med sin mor och far och inte har någon aning om hur framtiden kommer att se ut. Vad skall nu hända? En kraftig livsomställning uppstår med både frågor och funderingar. Funderingar om vart man skall bo, varför mamma och pappa skall skiljas och om det möjligtvis kan vara ens eget fel att det blivit såhär? Barnet känner ofta rädsla, sorg och inte minst riktad ilska mot den förälder som bär största ansvaret för skilsmässan. När föräldrarna bor på varsitt håll börjar ofta en maktkamp om barnet. En maktkamp som grundar sig i det hat föräldrarna ofta har mot varandra efter en skilsmässa. Barnet kan användas både som ett slagträ för den ene att komma åt den andre på olika vis, och som en verktyg som används mellan föräldrarna då båda vill visa sig vara den bättre än den andra. Följerna av detta blir automatiskt så att barnet kommer emellan och känner skuld. Livet ser plötligt annorlunda ut och känslan av att vara en handelsvara är oerhört jobbig att leva med. Att ständigt tycka synd om den förälder som barnet inte tillbringar lika mycket tid hos är ofta väldigt vanlig. Barnet känner ansvar för att tillgodose båda föräldrarna med en lika stor del av sig själv. Helst av allt vill barnet dela sig i två delar så att båda föräldrarna får tillbringa all tid med barnet. Sedan kommer dilemmat över storhelgerna jul och midsommar förstås. Föräldrarna undrar vart barnet vill fira jul. Det blir naturligtvis nästan omöjligt för barnet att välja. Givetvis vill man spendera jul med båda föräldrarna och åter igen kommer barnet emellan. “Om jag firar jul hos mamma blir pappa ledsen och om jag firar jul med pappa blir mamma ledsen”.

                                                                                                                         

 När barnet blir äldre och en mer passande epitet är “tonåring”, uppstår andra problem som lätt kan få allvarliga följder. Bråk och tjafs inom familjer hör ju, som vi alla vet, inte till ovanligheten. Bråk om vanliga vardagssaker som att städa rummet, hjälpa till med disken, hänga upp handuken efter duschen och att kliva upp på morgonen. Detta kan lätt sluta i ett vredesutbrott hos föräldrar. Ett vredesutbrott som denne sedan ångrar djupt och med hjälp av pengar och materiella ting sedan ber om förlåtelse. När detta utvecklats till en vana vet tonåringen exakt hur denne skall uppträda och bete sig för att få just den där tröjan eller cykeln. Ingen förälder vill ju vara en dålig förälder så detta kan hejdlöst fortsätta utan några följder. Detta kan också om inte i början, i ett senare skede, utvecklas till ett manipulativt betende för tonåringen. Speciellt då denne börjar med ett destruktivt liv med att t.ex börja konsumera alkohol eller droger.

Vad kan man då göra för att undvika att barnen blir utsatta och kommer emellan föräldrarna i en skilsmässa? Vad kan man göra för att inte barnen skall behöva känna skuld, förvirring sorg, sämre självförtroende, magont och rastlöshet? Vad kan vi egentligen göra för att dessa traumatiska livserfarenheter inte skall utvecklas till någonting negativt hos ett barn som sätter en prägel livet ut? Problemet är stort och frågorna är många.

En sak jag ändå tror på är att attityden måste förändras till familjen och äktenskapet för att få upp statusen och orken för denna enhet att kunna hålla ihop. Samhällsmiljön bör vara positivt uppmuntrande till familjer som håller fast till varandra trots livskriser och dylikt därför att det tjänar både enskilda och samhället på i längden.

Med denna blogg fördömer jag inte skilsmässor, utan är fullt medveten om att dessa måste finnas. Men jag anser att barnen måste värnas och att familjer som har det jobbigt skall kunna känna en motivering att kämpa för sin familj.

Carina Hägg (s) avslöjar socialismens förbytarnatur

Hur lågt kan inte etablissemangets politiker sjunka för att desperat försöka stoppa Sverigedemokraterna och dess företrädare? Det är en frågeställning som ständigt dyker upp och skapar obehag inom mig. I Värnamo ringer riksdagspolitikern Carina Hägg (s) obehärskat runt till företag och idrottsföreningar och uppmanar dessa att sluta samarbeta med ett dansställe utanför bygden som ägs av SD:s lokala kontaktperson Sven-Evert Gunnarsson. Jag är inte säker om Hägg är medveten om detta, men Sverigedemokraterna är faktist ett folkvalt parti. Att som hon försöka minska företrädarnas rättigheter visar starkt på antidemokratiska böjelser.

En rekomendation till Carina Hägg skulle vara att läsa på om socialdemokraternas egen historia, där de i partiets ungdom förföljdes av samhället. Arbetarna som visade sitt stöd för partiet fick sparken och förlorade bostäderna. Detta skulle man utan tvekan kunna jämföra med den behandling som Sverigedemokraterna utsätts för idag. Nej tack. Hat och smutskampanjer mot enskilda individer känns långt ifrån frestande och jag hoppas att Carina Hägg är medveten om att detta utspel endast gynnat SD. Det är människor av hennes slag som hjälper till att påskynda uppvaknandet bland våra medborgare, och det tackar vi för i och för sig trots dessa vedervärdigheter.

Anses man vara demokrat då man går in och försöker inskränka näringsfriheten och därmed omöjliggör den enskildes rätt till arbete och försörjning?. Tendenserna är oroande, och hur hon än vrider och vänder på sina argument är likheten till ett s.k ministerstyre skrämmande lika. Detta trots att Socialdemokraternas nuvarande policy är att ta debatten med Sverigedemokraterna. Förvirrande, eller hur?

Hur långt skall det gå egentligen? Det är nog inte orealistiskt att de maktgalna politikerna snart använder den offentliga sektorn till den politiska förföljelsen. Det är nog bara en tidsfråga innan de hårdkontrollerar medborgaren och pressar på. Vem vet, snart kanske man som oliktänkare inte får ta del av kärnverksamheterna som vård, skola och omsorg. De onda mörkermännen Sverigedemokraterna… de förtjänar ju att bli utstötta, hånade och kränkta och faller därmed inte in inom ramen om de mänskliga rättigheterna. Och hur i hela världen tror Carina Hägg m.fl att ett fritt Sverige skulle fungera då egna företagare inte ens vågar gå ut med sina åsikter utan att riskera bli brännmärkta. Inom en snar framtid om inget görs, kommer vi att få se ett Sverige där företagare bombhotas, får sina lokaler nedbrända och bli utsatta av torpeder utskickade av socialdemokratiska företrädare, i ett sista desperat försök att få sitta kvar vid makten. Är detta orealistiskt? Det tycker inte jag.

Sex och kärlek, samma sak?

Jag är nog inte ensam om att ha märkt av den groteska översexualiseringen i vårt avlånga land. Vart man än går blir man påmind om detta. Det är bara att gå utanför dörren så ser man löpsedlarna; “Så får du ditt livs orgasm” “10 knep till ett bättre sexliv”. Ja, det verkar vara någon slags hysteri över det hela. Många kan nog anse det förvirrande då sex och kärlek helt plötsligt blivit samma sak. Att springa runt och ha sex med alla har blivit en normalitet. Intrigitet…vad är det?

Rent realistiskt så kan människan inte må bra av detta, för individualismen suddas nämligen ut när alla springer runt som sexrobotar och sätter på varandra. Småtjejer som i tonåren försöker hitta sin identitet blir lätt offer för det. Tjejer med otrygga hemförhållanden som samtidigt utsätts för det djävulska grupptrycket. Detta pågår helt öppet medans RFSL skriker ut att det är normalt och ok. “Glöm inte att använda kondom bara.” För så länge den sitter på plats så är det fritt fram.

Osäkra ungdomar med en sämre uppväxt letar sig förvirrat fram i vårt sjuka samhälle i syfte att hitta sig själva. Tänk om jag är homosexuell? Nej, jag är nog bisexuell? Många ungdomar vet inte alls vilken läggning de har. Då jag var ynge hörde jag ofta hur småtjejerna påstod sig vara bisexuella då de visste att det tände killarna. Och det konstanta hånglande mellan tjejerna framför ögonen på killarna äcklar mig. Tänk vad man kan göra för lite uppmärksamhet. Denna sinnesjuka problematik pågår samtidigt som media glatt hejar på. Alla vet ju att om man är homosexuell så är man någon. Det har blivit något alldeles extra. Allt är tillåtet bara man använder kondom. Allt är ju kärlek!

När jag gick i fyran-femman var det livsviktigt att alla tjejer skulle ha stringtrosor. Helst skulle de sticka upp en bit över byxkanten så att alla såg att man inte var annorlunda. Men om någon rebellisk stackare faktist hade vanliga trosor på sig så fick hon minsan höra det. Alla skulle ha stora bröst och var man inte så pass utvecklad var det papper i bh:n som gällde. Dubbla bh:ar var också ett knep många använde sig av. I sjunde klass var det tävling mellan flickorna när det gällde den sexuella biten. Det var viktigt att skynda sig att bli av med oskulden så att man “blev någon”. Inte konstigt att det ser ut som det gör. Alla vill naturligtvis vara någon. Självklart springer de unga runt och har hysterisk sex med varrandra. Människan strävar efter trygghet och kärlek. Om sex och kärlek är samma sak så visst, därav konsekvenserna.

Jag har inte fått uppleva en samhällsuppväxt där man uppmuntras till att bli en självständig individ. Jag har inte upplevt Sverige då moral och etik var en del av samhället. Jag har verkligen inte fått uppleva den trygghet jag önskar ungdomar få. Men jag är fast besluten om att kämpa för det. Ett uppdrucket glas var inte tomt från början. Jag vill vara med och fylla glaset igen. Låt oss fylla det med individualism, människorespekt och tillämpad etik.